Har varit en helg i Norrköping alltså. Hos min syster och Jas. Umgåtts och suttit barnvakt. Haft filmkväll och ätit gott. Blir alltid så tjock när jag kommer dit. Syster skämmer bort oss med godis, chips, popcorn, powerking och cola. Tacos på det också!
Just nu är mina ögon helt puffiga. Jas (hon är åtta för er som undrar) gav mig fyra kuvert i fredags och hon sa att det inte stod så fina saker i dem. Visste att det skulle finnas ord som jag egentligen inte ville läsa. Så jag sparade dem.
Åkte hem tidigt imorse för att gå på julskyltningen, som sög btw, med mamma. Så fort jag stängde dörren bakom mig föll tårarna. Ville ju inte åka därifrån egentligen. Sen när jag satte mig på bussen tog jag fram kuverten.
Jag grät alltid när jag var liten då jag och min syster skildes åt. Det är 16 år mellan oss, så hon bodde inte hemma och ibland kunde det ta månader innan vi sågs.
Hon berättade för mig en gång, för jag kommer själv inte ihåg det, att vi pratade i telefon och jag var väl inte så gammal. 3-5 år eller något. Och sa att jag kommer inte ihåg hur du ser ut. Hon tog första bussen hem nästa dag och gav mig ett kort så jag aldrig skulle glömma.
Idag förstod jag exakt hur det måste ha känts. Varför måste du flytta flytta flytta? Men jag älskar dig ändå. Har nog aldrig gråtit så mycket vid ett avsked eller för ett brev förut. Och så en teckning på ett brustet hjärta.
Ända sen jag började nedräkningen av dagarna och insåg att det är faktiskt inte långt kvar tills vi åker har jag liksom blivit ledsen varje gång jag tänker på att jag kommer lämna folk här hemma. Det är det värsta med att åka iväg, att lämna alla.
Folk försöker trösta med att ni ses ju snart igen. Men det är så mycket som kan hända på fem månader. Jag ångrar inte att vi ska åka, men jag är ledsen över att alla andra inte kan följa med. Liksom, hela mitt liv är ju här.
Jag bryr mig inte om lägenheten, sakerna, staden eller landet. Det är familjen och vännerna. Och varje gång någon ens tar upp att vi kommer åka ifrån dem blir jag ledsen. För det är ju inte det jag vill.
Nu är det så lite tid kvar också. Det lär en att man aldrig ska ta saker för givet.
- Natalie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar