Verkligheten

Igår kväll kom verkligheten ifatt mig, kunde inte sluta gråta. Träffade divie och vi gick och åt på restaurang sedan åkte vi hem till henne och bara pratade. När jag satte mig i bilen hem brast det för mig, gick direkt och la mig för att jag inte ville börja gråta.
Vaknade dock klockan 4 i tårar och det bara fortsatte. Började tänka mer och mer tillslut blev allt i en ända röra. Har som tur är fina vänner som jag kunde prata med.
Har som en känsla i magen som jag aldrig haft innan och det är så skrämmande, det är en klump som går ända upp i hjärtat och så fort jag börjar tänka på känslan så håller jag på att börja gråta.
Det är som en smärta men ändån inte, går verkligen inte att förklara men tror många förstår vad jag menar.
Ska försöka leva ut dem sista dagarna som jag har kvar till max, helst skulle jag vilja reda ut alla dessa trådar som inte leder någonstans. Allt jag skulle behöva just nu är ärlighet.

Har liksom 27 dagar kvar här hemma. 1 vecka försvinner för att jag åker till Egypten.